Den eviga (tids)optimisten

Jag har funderat på det där med att vara tidsoptimist. Det verkar vara ett vanligt förekommande fenomen och jag kan själv erkänna att jag är en obotlig sådan. 

Att vara tidsoptimist går hand i hand med att skjuta upp saker och att göra allt annat än just det som måste göras. Meningen "jag ska bara..." dyker upp allt som oftast. "Jag ska bara bara slänga ihop det där receptet som går så snabbt, äta en lyxig frukost, kanske dricka en extra kopp kaffe..." 
Plötsligt står man där, 20 minuter före jobbet i ren och skär panik, med kläder slängda över hela golvet och lunchlådan tom. Vart tog tiden vägen? Jag hade ju så gott om tid. 
Om det är en sak som är säker så är det att vi inte kommer få fler timmar än vad vi redan har. Det enda vi kan göra är att välja vad vi lägger vår tid på. Och det där med att ställa fram klockan tio minuter för att försöka lura sig själv fungerar inte riktigt för mig. 

Uttrycket "jag jobbar bäst under tidspress" är nog ett de flesta har hört både en och två gånger. Jag erkänner själv att jag yppar just den meningen alldeles för ofta. Det är förvisso delvis sant, men å andra sidan jobbar jag ju i princip alltid under tidspress, därav är själva påståendet inte helt sant eftersom jag ilindafootnte känner till något annat. Lite ironiskt är det ändå hur man kan vara så medveten om vad man gör fel och ändå upprepa samma beteende gång på gång och förvänta sig ett annat resultat. 

Kanske är det då dags att lära sig att ta tag i saker i tid? Det är ju faktiskt en otroligt befriande känsla att få saker avklarade samtidigt som man förhoppningsvis kan bespara sig en hel del stress. 

 

Linda Lomelino